Vissa tider...

Natten till idag/igår, vad ni vill..(Natten till måndagen den8 december i alla fall) så drömde jag en mysko dröm om att jag var hemma hos morfar MED min farfar. Jag och farfar var sjukligt hungriga, kunde knappt gå av hunger så vi skulle gå till en kiosk och köpa något att äta, fast vi hade väldigt snålt med pengar.. I kiosken fanns massor av bröd, påsar med stooora lussebullar, chips och ostbågar. Jag tyckte att brödet skulle bli för torrt och chips och ostkrokar för onyttigt så jag tog en påse lussebullar... Farfar tog en mazzarin(!?) Totally crazy men jag hoppas han blev mätt...

Vissa dagar känns det tyngre, saknaden är mer påtaglig än andra dagar.. Eller egentligen är det kanske vissa tider på dygnet mer än vissa dagar. Speciellt såhär vid julen är det uppenbart. Första december, farfars födelsedag, julafton, ja ni vet..

Ibland när jag åker bil själv, går ut och går eller sånt där. Då brukar jag fundera för mig själv varför jag inte gråter. Jag får tårar i ögonen, jag känner mig ledsen, men ändå så varje gång tårarna kommer i ögonen så tränger jag bort det igen. Är det någon som vet varför man gör så? När man inte ens vill? När man egentligen VILL gråta? Jag tror att det skulle kännas så mycket bättre efteråt då, jag menar jag bölar ju jämt. Varför kan jag inte nu?

Ikväll är en sån jobbig kväll,

jag sitter och försöker organisera julklappen till farmor. jag ska designa den själv, med hjälp av alla kusiner som dragit sitt strå till stacken och gett mig material.

"Hur kan den vackraste morgon blekna bort

Hur kan vårt sista möte bli så kort

Hur kan något så nära kännas så långt ifrån

Hur kan dagen kännas lika mörk som natten blir lång

Jag ber bara en gång lämna mig inte här"