Lene

Farfar & farmor

Förra året, 2008, så blev jag och resterande av min familj och släkt påminda om hur kort livet är. Hur kort tid vi har tillsammans men som vi ofta tänker på som en evighet. Vi tar varandra för givet, de finns alltid där. Själv tyckte jag, när jag var liten att det var underligt varför inte alla hade en momor, en morfar, en farmor och en farfar. Det är ju uppenbart att alla ska ha det.
Nu på senare år kan jag tycka att jag skärpt mig, lite extra efter att farfar gått bort då jag fick ett rejält uppvaknande. Men ändå så tycker jag inte att man uppskattar dem lika mycket som man faktiskt borde. Det är en ära att få ha dem i sitt liv, dessa kloka, underbart snälla och kärleksfulla människor som jag har att tacka för att jag finns.

Morfar

Tiden har ju ändå gått bra efter att farfar gick bort. Jag, min familj, släkt och framför allt farmor (som föresten är världens stålkvinna) har klarat oss bra. Jag vet inte vart styrkan kommer ifrån, kanske vetskapen om att det är så farfar hade velat ha det hjälper lite.

Farmor och mormor

MEN, ibland blir man påmind igen. Hur fort det kan gå, från att vara bra till att riskera att förlora någon man håller kär. Idag är en sådan dag och jag tror man måste låta sig själv att få känna efter och sakna men framför allt uppskatta.

Inte bara släktingar, vänner, bekanta, vad som helst.. Vi bordes vara duktigare på att ta vara på stunderna som infinner sig och berätta hur vi känner för folk i vår närhet.

Berätta att vi älskar dem och visa att vi menar det.
Vi finns inte för alltid
men vi finns nu.


Godnatt

Lene