Jobbet gick okej idag, det var tungt och samtidigt som jag ville att dagen skulle vara slut så ville jag aldrig sluta. Två gick jag hem, halv tre åkte vi in.
Pappa, mamma, syrran och jag med Krissi där bak i bilen. När vi kom fram till vetrinären var hon glad och nyfiken på vad som skulle hända, det kändes som ett hugg i hjärtat, Varför??
När vi kom in fick vi gå direkt in i ett rum precis innanför dörren, där stod två fotöljer och ett bord, lite blommor och det såg riktigt hemtrevligt ut. Vetrinären kom in efter en stund och Krissi var glad och ville fram och hälsa, precis som alltid. Hon ville ju så mycket men hennes kropp orkade inte riktigt med i hennes hjärnas temop längre. Mellan försöken att komma fram och puss vetrinären i ansiktet kliade hon sig på eksemen, flämtade och vetrinären höll med oss, Vi hade tagit rätt beslut. Det var värre ställt med Krissi än vad vi tänkte från början, troligen började levern också bli dålig och ja, det var det ena med det andra så hon gav henne lite lugnande och godis innan sprutan. Hon sprang runt till oss allihopa och såg glad ut, oförstående om varför alla grät ända tills hon inte klarade av det på gund av medlet hon fått, hon la sig på golvet och försökte hålla sig vaken. När hon försökte ta upp huvudet och kollade på min syster med en blick som sa " men Amanda, varför gråter du för?" så dog en del i mig. Sen kom hon in och gav den där sprutan och sedan var det ganska snabbt över men vi satt kvar ett tag för att ta farväl... Det är inte ofta jag gråter ( för något annat än fina/sorgliga filmer), speciellt inte inför folk men tusan vad jag grät, detta kan vara det jobbigaste jag någonsin gjort!
När vi kom in fick vi gå direkt in i ett rum precis innanför dörren, där stod två fotöljer och ett bord, lite blommor och det såg riktigt hemtrevligt ut. Vetrinären kom in efter en stund och Krissi var glad och ville fram och hälsa, precis som alltid. Hon ville ju så mycket men hennes kropp orkade inte riktigt med i hennes hjärnas temop längre. Mellan försöken att komma fram och puss vetrinären i ansiktet kliade hon sig på eksemen, flämtade och vetrinären höll med oss, Vi hade tagit rätt beslut. Det var värre ställt med Krissi än vad vi tänkte från början, troligen började levern också bli dålig och ja, det var det ena med det andra så hon gav henne lite lugnande och godis innan sprutan. Hon sprang runt till oss allihopa och såg glad ut, oförstående om varför alla grät ända tills hon inte klarade av det på gund av medlet hon fått, hon la sig på golvet och försökte hålla sig vaken. När hon försökte ta upp huvudet och kollade på min syster med en blick som sa " men Amanda, varför gråter du för?" så dog en del i mig. Sen kom hon in och gav den där sprutan och sedan var det ganska snabbt över men vi satt kvar ett tag för att ta farväl... Det är inte ofta jag gråter ( för något annat än fina/sorgliga filmer), speciellt inte inför folk men tusan vad jag grät, detta kan vara det jobbigaste jag någonsin gjort!
När vi kom hem gick jag och la mig på en gång, Glori kom och gosade in sig i min famn och så sov vi några timmar. Tur att jag har henne, hon är en bra stöttepelare den där katten. Hon känner när man är ledsen och kommer och pussar på nosen och gosar in sitt lilla huvud under hakan. Mys.
När jag kom upp och skulle äta var det så sjukt tomt nere i vardagsrummet. Soffan var så rymlig när hon inte låg där på kanten på sin filt, ingen som kommer och lägger sig över magen som hon brukar och ingen som skäller när det är konstiga ljud på TV:n. Det var bara tyst, en sån där äcklig tystnad som nästan skär i kroppen. Vi kommer att sakna dig älsklingen, så fruktansvärt mycket! Jag hoppas du slipper smärta och klåda nu och att du har det bra..
Var du än gick, vem du än träffade så lämnade du aldrig någon oberörd! Det är omöjligt för alla som någonsin träffat dig att inte sakna dig, vilken personlighet!
Babbooo, jag saknar dig redan! Vila i frid!
Babbooo, jag saknar dig redan! Vila i frid!
Ska försöka sova nu, godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar