I fredags fick jag lov att åka hem till familjen och hjälpa till. Stackars mami är jättesjuk i nån långdragen bacill som vägrar lämna kroppen och stackars hunden har blivit akutopererad i korsbandet. Papi var på sin årliga skidresa i sälen med jobbet så jag gjorde tentan och tog mitt pick och pack och stack hem såklart.
Helgen har alltså spenderats hemma i föräldrarhemmet och det har mestadels bestått av att hålla koll på vovsingen som inte får gå i trappor, inte springa, inte busa... ja... ingenting förutom att vara still i stort sett. Har försökt plugga lite och avlasta mor och syster så mycket det gått..
I fredags när jag var nere på affären kom en underlig känsla in i min kropp. En känsla som jag inte känner igen, inte här, inte i Hallstahammar/Västerås. Känslan i magen fick mig att inte känna mig hemma här, i omgivningen, bland folket. Folket i Hallsta som jag för övrigt inte känner igen längre, vad har hänt? Har de kidnappat alla människor som bott här och bytt ut dem mot nya fräscha människor? ICA butiken, den plats i Hallsta där man alltid känner sig hemma, ja den är ombyggd och jag hittar knappt mjölken längre. När jag går på gatorna får jag inte samma känsla som jag fick när jag kom hem från Luleå " nu är jag hemma igen, vad skönt".
Nu för tiden är det mer en känsla som " Hmmm, ja, de här vägarna känner jag igen, jag kan dem och gick ofta på dem... men det är inte här jag hör hemma, inte på dessa gator."
Jag älskar min familj och jag ÄLSKAR att träffa dem, varje gång och jag saknar dem när jag inte gör det... Men Hallstahammar, min trygga plats på jorden har blivit just, ett ställe där familjen bor på. Det är därför jag åker dit, ja, såklart för vännerna här också då men ni är ju inte så många ni heller.
I Örebro, där känner jag inte överdrivet mycket folk, men jag känner igen många av människorna man möter, fler än i Hallsta. Gatorna där känns som mina egna, som att asfalten smälter ihop med mina skor och att vi är ett. Bussarna ( som ajg för övrigt ofta ogillar) är en del av mig nu, jag som aldrig åkt buss, bara bil. Känner mig hemma med att åka buss, bil är numera en lyx jag har när jag åker hem.
Örebro känns som ett annat liv, ett nytt liv som satt en mur tillbaka till mitt förra. Människorna i Örebro, de som är viktiga, det är människor som på så väldigt kort tid har gjort ett väldigt intryck på mig, på mitt liv. De är människor som jag vill fånga in, låsa in dem i en ask och bära med mig i fickan, för alltid. Det är otroligt skönt att få ha sådana vänner nära sig, mina vänner från "mitt förra liv" som jag fortfarande håller kära, de bor i olika städer spritt över hela landet, jag ser dem inte så ofta men de är med mig. Det är skönt att ha några nära, fysiskt nära.
Jag är evigt tacksam till livet som fört mig till Örebro, som har fört mina vänner och min älskade Fres'n till Örebro, som har enat oss.
Även fast tiderna är jobbiga ibland, med lägenhet, jobb, skola som tar kål på en. Ni får mig alltid på bra humör och DET, det mina vänner är jag evigt tacksam för.
(sen är jag jävligt tacksam för min Syster som delar med sig av en riesen till mig nyss och mättade mitt chokladbehov lite, fast hon knappt hade några kvar.)
Jag gillar verkligen Piff & puff, Fres'n & Des'n och många andra där hemma i Öret som håller mig vid liv och oftast på gott humör.
Glöm aldrig bort att DU är värdefull och med små enkla medel kan du göra en persons dag lite bättre. Det kan vara ett leende, ett snällt ord, en gest, det kan vara avgörande.
Grattis till livet nu orkar jag inte vara känslosam och djup med, jag går och njuter över det jag har istället.;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar