Äntligen hemma i pennybridge! Jag saknar dock alla goa människor som jag träffat under julhelgen men man ser de nog snart igen. Skönt att slippa fara runt en massa nu till diverse olika ställen.
Vi tog kvällen till att se lite på film, den svarta svanen eller nåt hette den och det var tammefan dem mest obehagliga film jag någonsin sett... Fick dödsångest så nu sitter jag här med en bröstkorg som känns som att den är på väg att sprängas av knivhugg. (smärtan är på riktigt alltså, inte bara för att jag sett filmen) Samtidigt tror jag att jag ska dö, precis som jag gjort alla gånger jag gett mig ut på vägarna nu under vintern. Jag har (på ett negativt sett) blivit allt för medveten om att jag kan dö så nu går jag och ställer in mig på att jag kan dö och så kan det vara, bäst att säga hej då till alla eller i alla fall klämma ur mig " jag älskar dig".
Sjukt jobbigt är det att behöva ha dödsångest hela tiden! Att aldrig tro att man ska bli äldre än 23 år (som jag är nu).
Är det någon som kan tänka sig veta VARFÖR jag måste vara så medveten om att DET KAN HÄNDA MIG?
Efter den här filmen blev jag på konstigt humör, lättretlig (vilket inte blev bättre när jag upptäckte att jag fått med mig Agnes hundtäcke istället för Enyas precis efter filmen) och det gillar jag inte. Försöker glömma men är på jättekonstigt humör. När jag hör, känner eller ser något känns det som om jag inbillar mig. Tankar som " är mitt liv min fantasi? Sitter jag på en avdelning för psykiskt sjuka egentligen? Är jag här? är Fredrik här? Är Enya här? Vad ÄR här?
Känner jag att jag nyper mig eller inbillar mig? NYPER jag mig eller inbillar jag mig?
Konstigt...
Godnatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar