normal, vad är det?

Jag har en fråga, är det NÅGON som känner sig normal i den här världen? Vad är normal? Hur känns det? Finns det något som är normalt?

Jag har tänkt sjukt mycket den senaste tiden, på min existens och vad den gör för nytta. På varför jag aldrig känt mig normal, varför jag aldrig i hela mitt liv känt att jag är som alla andra.
Varför jag aldrig kan vara en i mängden.

När jag var liten och uttalade mina första ord så var det inför min familj. Så fort andra kom dit så var jag tyst, ingen trodde på min mami och papi att jag börjat prata.
Men som min mamma sa till mig en gång, " Sen du började prata inför folk, sen dess har du inte slutat" och lite så är det ju faktiskt. Jag babblar om sjukt mycket och det vore omöjligt för en människa att ta in allt som jag säger.
Jag må tala mycket, men det är inte så himla ofta jag tar mod till mig att blotta det som finns längst in i mig. Ofta ignorerar jag mycket av det själv också, för att underlätta och inte göra vardagen svårare än den är.

Men när detta väl händer, då är det ganska ofta att det viftas bort, skrattas åt, precis som allt annat. Och detta skriver jag inte för att lägga fram några som helst klagomål, utan för att jag har funderat på det i perioder nu i flera år. Dessa tankar och funderingar dyker upp hos mig ibland, oftast när det är ett sådant tillfälle då detta har inträffat.

Ibland känner jag mig som en clown, nån att roas åt, någon man aldrig tar seriöst.
Det är ju så klart inte så här det är, men jag känner så, de gånger jag känner att man inte tar mig på allvar, när jag faktiskt är riktigt, riktigt seriös. Såna här perioder känner jag mig som en bortsprungen hund i en stor skog,  som inte hittar hem och som skäller och skäller för att någon ska höra men som bara får eko tillbaka.