Att stanna upp och känna efter

Det ända rätta

Sitter här i natten och håller på ett, ännu hemligt uppdrag. Kom på mig själv med att sitta och kolla igenom bilderna på bilddagboken från det senaste två åren som gått. Efter ett tag upptäckte jag att tårarna rann ner för mina kinder av lycka.

Även om det senaste halvåret har varit jävligt jobbigt psykiskt så sitter jag nu här och gråter. Gråter av lycka när jag kommer underfund med vilken lyckoträff det ändå var att flytta till Örebro, att börja plugga detta helvete. Ja, just nu känns utbildningen endast som ett jäkla helvete, när det inte går som jag vill, när jag inte kan prestera som jag vill.

Jag träffade två, HELT underbara människor. Sådana som man bara träffar några få av under livets gång, såna lyckoträffar. De gör min skara människor kring mig komplett och hjälper mig att ta mig igenom vardagen här i ett annars ganska ensamt Örebro.

Min underbara Fres och min underbara vän Tibongo Tirren BRAvaska.

Mitt snyggo

Jag är en otroligt krävande och komplicerad människa att leva med och jag förstår inte för allt i världen hur Fres orkar alla gånger. (Ja, inte Tirren heller med mitt vimsande!) Ibland kan det inte vara så lätt att förstå sig på mig, inte ens jag gör det ju!
Men att flytta till Örebro och träffa denna underbara människa kan vara det bästa som hänt mig, någonsin!
Varje sekund med honom ser jag som en gåva och jag stannar inte upp tillräckligt för att uppskatta denna helt perfekta människa! Nu gör jag det, i denna stund och då börjar jag gråta.


Ska fortsätta med mitt projekt här så jag kan krypa ner bredvid honom och sova.

Godnatt!

Mina hjärtan

Utan dig är jag tom.