När man inte hinner med att märka resan man gjort

För exakt fem år sedan på dagen satt jag framför min dator och hade ett av mitt livs jobbigaste dagar. Imorgon på dagen, är det fem år sedan jag gick igenom den på delad plats värsta dagen i mitt liv. Jag satt vid datorn och lyssnade på musik, var arg, ledsen och livrädd men någonstans fanns kämpaglöden där inne i mig. Även i den mest hopplösa situation visste jag att det en dag skulle bli bättre och att jag skulle bli oberoende.

" Sometimes I wonder if you know me Or if you just pretend to care. So tell me, are you on a mission to bring me down? I don't wanna hear it and I just can't believe it. All the stupid things you say,

but One day I won't take this anymore And that day is now "

Detta skrev jag denna dagen, för exakt ett år sedan. Jag hade fel.
Dagen var inte då. Men det viktiga är att dagen kom, så småning om.

Låten som jag citerade där slutar såhär

"One day
I'll be old enough
To do what I want to
And I won't have to run away
And you won't be there to say I'm not allowed to
One day
One day"

Idag när jag sitter här hemma i Örebro och mår BRA så påminns jag om att idag är jag gammal nog att göra vad jag vill. Och idag har jag lämnat allt bakom mig, jag flyr inte längre. Det enda jag tagit med mig från allt är att aldrig låta mig själv sjunka så långt ner igen. De hemska minnena, kommer nog aldrig försvinna helt. Men idag väljer jag att leva med dem som guider, som påminnelser av vad som hänt och vad som är rätt och fel.
Idag mår jag som en gud i jämförelse med samma dag för fem år sedan. Jag är lyckligt lottad med världens bästa lilla familj med sambo och hund, vänner med äkta och rena hjärtan, en familj som är starkare än någonsin och förhoppningsvis snart en utbildning i bagaget. Jag måste säga att jag tror att jag är i denna sits idag, mycket tack vare all skit, man lärde sig att se igenom människor och hitta det ärliga hos dem. Vilket jag måste vara tacksam för.


Det är skönt att man nu ärligt kan säga till en person " det kommer att ordna sig, ge det lite tid bara" och faktiskt veta att det är sant. Tiden läker de flesta sår och om inte annat så kommer det alltid solsken efter regn.

Även om det gör ont att påminnas om den arga, ledsna, förtvivlade och livrädda Madelene som fortfarande finns där inne i mina minnen så vet jag att det är hon som har gjort mig till den starka person jag är idag. Och den person jag är idag, det är en person jag själv är väldigt glad  och stolt över.

Det finns alltid hopp!

/Lene