Egoism

Har kommit underfund med en sak också så jag tänker vara egoistisk nu och prata gott om mig själv. Ni förstår varför om ni läser, så ska ni veta att det är jag värd. Det är alla människor värda! Alla borde vara lite ego ibland och berömma sig själva!

Jag är så jävla glad i mig själv!

Jag har gjort en sjujäkla resa egentligen, från botten där jag var för åtta år sedan, första gången det hände. En människa (i det första fallet flera, inkluderat mig själv som tillät det) drog ner mig i självförtroendets helvete, där huden smälter av värmen från det självförakt man kände. När glåporden haglade, inte bara från andra utan även från sina egna tankar.
"Du är ful, fet och ingen tycker om dig för du är äcklig" - ord som inte bara kom från mitt huvud utan också från andras munnar. Ord som jag idag mest ser som tragiska rop på uppmärksamhet, men det gjorde jag inte då.
För åtta år sedan när jag var som längst ner så träffade jag två människor som jag aldrig pratat med tidigare. En var Stina Elin Linnea Dahlgren, en blond, lockhårig solstråle i mitt svarta helvete. Hon blev omedelbart en av de bästa vännerna jag någonsin kommer att få äran att dela livets olika delar med. Den andra var Mikael Strömbäck, som jag träffade på gymnasiet, en människa som jag idag hyser stor respekt för. Han är en storsint kille som inte lyssnar på andra utan följer sina egna tankar och känslor, på gott och ont ibland. Han var då och är än idag en god vän till mig..

Gymnasiet var en enda stor solskenshistoria känner jag nu när jag tänker tillbaka, om man jämför med andra delar av livet så räknas inte riktigt de småsaker som hände där. Men det var i slutet av gymnasiet, när jag fortfarande hade en bra tillvaro som det hela började. Jag var på topp, har aldrig mått så bra. Skallen fylld med höga förhoppningar om livet och mig själv. En känsla som tagit mig tre år att bygga upp.

Efter studenten, ganska exakt tre månader efter faktiskt.... raserades allt. Jag förstår inte hur himmel kan bli helvete på en så kort stund. Hur jag, som alltid känt mig duktig på att gå min egen väg, står där och tar skiten om och om och om och om och om och om igen. Hur jag kan låta mig själv raseras, plockas isär under en sådan lång tid efter detta. Hur jag kunde vara så blind för verkligheten. Hur jag, som var på topp kunde hamna så långt ner på självföraktets botten.


För tre år sedan, då jag trodde att jag var mindre värd än en kyrkråtta. Då jag litade på vad en speciell person sa, mer än på mina egna tankar och känslor, även om det gällde dåliga saker (vilket det gjorde 99 % av dem). Jag visste inte vem jag var, vart jag skulle vara, hur jag skulle vara, jag visste ingenting om mig själv, jag hade förlorat.
När jag väl kom till insikt med detta, drog jag långt bort, nästan så långt bort man kan i detta avlånga land, upp till Linda. Jag hade fått nog av smärta och bestämde mig för att påbörjade min resa tillbaka till livet.

När jag kom till Örebro förra augusti, då hade jag kommit en god bit på väg. Insett att jag måste lyssna på min egna vilja, göra det som känns bra för mig. Men hade ändå en lång bit kvar att vandra, jag visste det då, men jag kände det inte i själen. Man kan säga att jag började få tillbaka mitt ansikte igen, efter att det legat på marken och trampats på.. Till det yttre såg jag okej ut igen och till viss del insidan, men inte hjärtat, inte själen.

Idag, ett år senare har jag träffat nya vänner, jag har återknutit band med gamla vänner som alltid funnits där men som jag inte haft så mkt kontakt med. Jag har levt ett år med Fredrik som, istället för att piska in skällsord i min hjärna, har proppat mig full med fina ord, peppande ord, kärleksfulla ord och inte bara pratat utan också visat att han älskar mig. Jag har valt att leva bland människor som tycker om mig som jag är, istället för att försöka förändra mig till den de vill att jag ska vara.

Jag är en jävla pratkvarn, jag tar mycket plats, jag är inte pinnsmal, jag gillar goda saker, jag har rå humor ibland och jag är inte med i Mensa. Men jag ÄR jag och för första gången på snart15 år känner jag att jag duger till 100%, precis så som jag är. Jag är inte perfekt, men det är ingen annan heller. Jag har saker att jobba på och jag gör det, till skillnad från många andra som klagar på andra.
Jag har klarat snart 1½ år på universitet, det trodde jag ALDRIG att jag skulle klara. Jag har lärt mig att älska igen och för första ggn på tre år har jag låtit mig själv att lita på, inte bara en utan TVÅ stycken nya människor. Therese och Fredrik, två människor som likt Stina, när hon kom där den där varma dagen på skantzen, kom som två solskensstrålar.

En mycket nära vän till mig sa till mig för inte alls länge sedan, i våras tror jag.
" Du har alltid varit glad, man har på så sätt inte riktigt sett på dig att du mår dåligt. Men nu, nu ser man skillnad för nu är gamla Madde tillbaka. Det känns som om du haft en glad mask på dig förr, men nu strålar hela du"

Den här personen, Jonna, har känt mig sen jag föddes. Hon vet om någon när det är äkta och jag är så glad att få höra de orden.
För det känns faktiskt om att jag HAR tagit av mig masken och är genuint lycklig.

Lycklig i mig själv, lycklig i Fredrik, i vår lilla Enya, i min familj, i min brors egna lilla familj med världens sötaste barn, i mina vänner men mest lycklig i Livet.

Det finns så jävla mycket att vara glad över att jag i stort sett inte kan sluta le när jag skriver det här. Jag är nästan glad över de två största helvetena som hänt i livet, de är ju ändå de som tagit mig hit.
Jag tar lärdom av dem men önskar ingen annan samma resa.


Nu har jag skrivit, kanske det djupaste inlägget i Lenes blogghistoria.
Ett egoistiskt men SKÖNT inlägg.

Ingen människa ska någonsin behöva känna att man inte duger som man är, att man inte är bra nog! Alla människor är bra, det gäller bara att hitta andra personer som uppskattar en....

Kramar!