Den 2 september 2008 gick en av världens mest underbara människor bort
efter en tids sjukdom. Några dagar tidigare träffade jag honom på
sjukhuset, han sa farväl och jag sa att vi ses igen till jul. Det var
han som fick rätt, för han visste redan, och innerst inne gjorde jag nog
det med.
När vi kom in i rummet kände jag på en gång att något var riktigt fel. För varje gång man gått in i ett rum där min farfar befunnit sig sprudlade det av humor och glädje, den här dagen kändes rummet grått och jag kände inte igen personen som låg där. Utmattad och trött. Skämten, de fanns kvar. Glädjen hade bytts ut mot en evig kamp och hopplöshet.
Jag bodde 100 mil därifrån och tog flyget nästa dag för att dagen efter få höra de hemska orden i telefonluren " det är över nu". Sakta sjönk jag ner längs väggen bakom soffan och kunde inte ta in det. Jag tänkte på pappa, på fastrarna och på farmor som mist sin pappa och livskamrat. Jag tänkte på hur det skulle bli att åka hem till det stora fyrvåningshuset på Starbäcksvägen i framtiden. Gå in i vardagsrummet och se en tom fåtölj och inte mötas av en fast hand och en stor bamsekram av den mest finurliga personen jag vet. Att aldrig få höra honom spela på fiolen eller få en för mig helt meningslös uppdatering om vad som händer med de gamla suringarna i byn. Jag försökte få fram tårar men det slutade alltid med att jag blinkade bort alla försök. Dagarna gick och det hemska slutade existera, han sitter kvar i fåtöljen, allt är som det brukar vara.
Sen kom dagen då jag tog planet ner till Stockholm för att bli hämtade av mor och syster. Dagen kom då det var dags att ta farväl och jag åkte, tillsammans med min familj till kyrkan där alla samlades. Farmor kom efter en stund, stöttade sig på faster och för första gången i mitt liv slog mig tanken att hon ser gammal ut. Den lilla söta husmodern hade förvandlats till en söt liten tant i sorg och idag var dagen hon skulle ta farväl av sin livs kärlek, far till hennes barn och hennes livskamrat. De levde tillsammans längre än vad jag levt, säkert dubbelt så länge och nu fanns han inte mer.
Ännu hade ingen tår fallit från min kind. Trots att jag tvingat mig själv att titta på foton där han ser lycklig ut och samtidigt tvingat mig själv att uttala orden " HAN ÄR DÖD, HAN FINNS INTE MER! JAG KOMMER ALDRIG MERA ATT FÅ TRÄFFA HONOM". Det gick inte, och det handlar inte om att jag är känslokall eller inte älskade honom. Snarare tvärtom, jag älskade honom för mycket för att inse att det var sant.
När begravningen satte igång och fiolerna började spela samtidigt som solen trängde sig förbi de gråa molnen och in i kyrkan, rätt på kistan kom dem alla på samma gång. Jag fick svårt att andas och grät tills det inte fanns fler tårar. När farmor talade till sin make, sin älskade Ingemar spelade vätskebristen ingen roll. Jag var förstörd.
Det var fyra år sedan och jag har inte gråtit en tår sedan dess. Jag tänker på honom varje dag, och önskar varje minut att han fanns kvar på jorden, men jag gråter inte mer.
Förrän idag.
Det var matchdag idag och jag var där. Jag hjälpte en kvinna att överraska sin man som fyller år nästa vecka. Han ville så gärna träffa de spelare han följer varje vecka och ser upp till, och gjorde det möjligt för honom. Jag gav dem en liten guidad tur för att se hur det ser ut bakom kulisserna inom ishockeyn och de var så tacksamma. Jag fick både en, två och tre kramar av båda två. De var lyckliga och glada, sånt får mig verkligen att må bra.
När jag kom hem tände jag alla ljus jag kunde i lägenheten och så slog det mig att mitt liv förändrats så drastiskt de senaste fyra åren. Det har gått min väg, jag är lycklig och jag känner själv att jag har lyckats uppfylla många av mina drömmar. Jag vet att farfar skulle vara så stolt om han var kvar i livet, men tanken på att jag inte kan berätta för honom om allt som händer krossar mitt hjärta. Jag gråter för första gången på fyra år av sorg och saknad. Det finns så många roliga anekdoter som den tokiga farbrorn skulle skrattat gott åt. Jag hoppas att han sitter däruppe någonstans och skrattar med mig, för jag vet att han är inte både stolt, han gläds med mig och skrattar åt mina dumheter.
Det känns bra att tänka så. Men ikväll räcker det inte. Ikväll känner jag saknaden och sorgen att inte kunna berätta för honom själv och sedan få höra skrattet. Det smärtar på ett helt annat sätt än någon annan gång.
Ikväll är saknaden och smärtan över att du inte finns med oss stor.
Jag tänker på dig, jag älskar dig.
Farfar.
 |
| <3 br="br"> |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar