Det var en gång...

Kärleken flödar, hjärtat värker, tårar rinner och lyckan är total! Vår dotter har hunnit blivit tre månader och jag kan inte vara mer tacksam över att jag för snart 5 år sedan träffade mannen i mitt liv, som gett mig det finaste i livet. Vårt barn.

1 vecka gammal, drunknar i strl. 50

Astrid, har förgyllt varenda sekund sedan hon kom till oss den där soliga dagen i april. Majbebisen som var allt för nyfiken på omvärlden att hon kom 16 dagar för tidigt, endast 2646 gram tung. Huvudet fyllt med det tjocka mörka håret, sårigt efter att ha fått lite hjälp på traven med en sugklocka. De långa armarna med de stora händerna och de långa benen, men de långa smala fossingarna gjorde att den lilla, lilla flickan såg ut som en liten groda. När hon till slut kom till mitt bröst och låg där och jollrade drog jag en lättnads suck över varje andetag hon tog. Den envisa navelsträng som suttit tre hårt åtdragna varv runt den lilla, oskyldiga halsen var borta. Allt var bra, hon var här nu och vi fick äntligen se på vår dotter. Jag kollade på Fredrik som stod vid min sida och tittade på miraklet med tårarna rinnandes på kinderna, i samma stund enades vi om att det är en liten Astrid som ligger så oskyldig och hjälplös på mitt bröst.

I tre timmar kämpade vi, och ja, det kan tyckas lite. Men det var tre plågsamma timmar när jag väl blivit igångsatt, efter 28 timmars förarbete, väntan och endast lite sömn som blandades med värkar. Idag har min hjärna börjat försköna förloppet, det är väl som det ska. Men jag minns nog allt ändå hur jag gick från en självsäker förstföderska som förlitade sig på andningen och lustgas till en hjälplös liten flicka som bönade efter en epidural. JAG TAR ALLT!

Idag sitter jag ändå här, en förstföderska som klarade det med hjälp av andning, lustgas, en helt fantastisk fästman och barnmorskor värda sin vikt i guld. Epiduralen då? Ja, när läkare nummer ett efter en timma gav upp och läkare nummer två skulle tillkallas var det för sent, och vet ni vad? Idag är jag så jävla stolt att jag klarade det utan, men också att jag kunde ändra mig när jag kände att det blev för mycket. Jag är annars jävligt envis av mig, ibland måste man bara släppa på sina principer och ta den hjälp som finns. Nästa gång kommer jag att försöka utan igen, men är inte lika negativt inställd till det som innan. Vill jag så finns den där.



Under vår tid på förlossningen på Gävle sjukhus fick vi hjälp av tre olika lag från att vi kom in vid kl 03.00. Nattpasset, dagpasset och eftermiddagspasset, om det nu delas upp så? Hur som haver, mitt uppe i allt har jag ingen aning om vem som var vem eller när de byttes av. Men en sak minns jag så väl, de var så fantastiska! Nu var jag helt väck av all lustgas, men endast vid ett tillfälle fattade oron tag om mitt hjärta. Det var när jag såg hur de kämpade för att ens få in fingrarna under navelsträngen som fastnat tre varv runt hennes hals och samtidigt inte hörde ett ljud. Barnet ska ju skrika, eller? Men precis som när hjärtljuden blev svagare, värkarna försvann och det bestämdes att sugklockan var nödvändig så spred de alla ett lugn över rummet. Det är jag så otroligt tacksam för! Deras kompetens och förmåga att kunna läsa av mig som person gjorde att förlossningen blev en bra upplevelse istället för ett skräckscenario.

Tiden på BB var de mysigaste dagarna i mitt liv! Det var han, jag och vår tös. Världen stannade och dagarna fylldes med gos. Lilla grodan hade svårt att hålla värmen så medicinen som ordinerades var hud mot hud mest hela tiden. Ja tack, sa både jag och den nyblivne pappan. Vi turades om att ha henne tätt intill, hon var så skör, så liten men ändå så trygg. Hon grät knappt, hade lite huvudvärk efter klockan men jollrade och sov mest. Vi var de två stoltaste personerna du kan hitta i denna värld. Vi gick ner till förlossningen dagen efter för att hälsa på barnmorskan som var med under hela värkarbetet men som precis missade själva födseln. Hon hade frågat hur det gått för oss fick vi höra, så vi bestämde oss för att gå ner så hon fick se den lilla. En fantastisk promenad längs sjukhuset där folk vände sig om och man hörde "åh så liten" bakom sig, samtidigt som vi båda försökte undvika så mycket folk vi bara kunde. Så oroliga, så ovana men ändå så stolta!

Den tredje dagen skulle vi åka hem. Vägen från entrén och till bilen var ett ögonblick jag längtat efter. Tidigare har jag sett andra par "gått promenaden" till bilen med sina nyfödda barn. Stolta, glada, nervösa, livrädda och förväntansfulla, nu var det min tur. Fredrik undrade om han skulle hämta bilen, aldrig i livet. Det spelar ingen roll hur ont jag hade, hur långt det var. Det kändes overkligt att var ute i "den riktiga världen" igen. Hade inte allt stannat? Var inte alla inne i bebisbubblan? Min värld stannade i alla fall, och efter den 27e april blir den aldrig sig lik igen.

Vi är en ängel rikare på jorden.

3 månader gammal