Där har ni alltså en sak om mig, jag är LAT i väldigt många situationer. Jag skjuter gärna tråkiga saker framför mig i hopp om att Harry Potter ska komma med sin trollstav och trolla bort dem. Tyvärr så händer aldrig något liknande så efter att jag flyttat hemifrån måste jag säga att jag ändå bättrat mig på denna punkten.
Hade jag skrivit det här inlägget tidigare ikväll hade det troligen blivit ett deprimerande, nedlåtande och väldigt dystert inlägg. Men jag struntade i att skriva det då, för även om jag anser att en text om mig inte endast bör innehålla positiva ord och självbelåtenhet, behöver jag inte skriva en text som får ER att tro att jag hatar mig själv och letar efter första bästa rakblad.
Det är en sak som jag faktiskt irriterar mig på när det gäller mig själv. Jag har ett SJUKT växlande humör, som en 50årig åsna i klimakteriet faktiskt. (Hamnar åsnor i klimakteriet??)
Jag blir sällan väldigt arg men sura, det är jag ganska bra på faktiskt. Sur för allt kan jag bli, oavsett hur liten grejen är och så går jag och surar för att jag är sur och att jag inte kan SLUTA sura och så blir jag sur för att jag surar för att jag surar för att jag tycker att jag har rätt att sura fast jag inte har det.... Ja, om ni hängt med hittills ska ni ha en medalj, Grattis!
Men i alla fall, nog om mina lata åsnefasoner, jag är ju i grunden en väldigt glad typ, sägs det. Jag upplever mig själv som det också faktiskt, jag har verkligen aldrig långt till skratt. Jag är en sjukt känslig människa med ett glatt skal, starkt som diamant där inte alla kan komma igenom, men jag är nöjd så.
Jag har levt så pass länge och lärt mig av mina misstag att alla människor faktiskt inte behöver lära känna hela mig, utan det räcker med att de får lära känna glada Lene. Det är inte bara ett privilegium utan också en hel del att kämpa med när man lär känna den känsliga klimakterieåsnan!;)
Det här blev ett inlägg, inte likt det jag tänkte i huvudet att jag skulle skriva. Ska jag vara ärlig så kommer jag knappt ihåg vad jag babblat om här uppe.
Det blev ändå ett rätt negativt inlägg men då får det vara så. Jag kan inte sitta och härja runt här med ord som får mig att framstå som solsken och fågelsång när jag inte känner mig som en sådan person just nu. Jag vet att jag är den personen, ibland. Men just idag känner jag mig som vilken dödlig som helst, trött, sårbar och känslig...
Jag skulle kunna rabbla upp mitt liv, mina mot- och medgångar, men det känns som jag gjort det förr. Så här får ni en annan sida av Lene, som inte riktigt kommer fram annars för jag brukar inte blogga såna här dagar..
(och som svar till eventuella frågor sen, NEJ jag är inte deprimerad, jag är bara inte lika energisk som innan)
Imorgon är en annan dag och jag hoppas att den medför lite mer solsken och glädje.
Denna bild beskriver mig ändå ganska bra.Kär(hjärtat på nosen), glad och lite full i fan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar