Dag 2 " min första kärlek"

Arvingarna, lite modernare än på det goda -90 talet.



Min första kärlek, man kan
tolka dessa ord hur man vill egentligen. Jag har funderat på hur JAG tolkar dem ett tag nu och har kommit fram till en sak. Fredrik, världens bästa Fredrik är min första och största sanna kärlek någonsin. Men med risk att han ska bli alldeles för populär bland er tjejer som läser bloggen så avböjer jag att kåsera om denna underbara gosse idag.
Ni vet redan allt om den kärleken, jag tänkte berätta om en annan, i en tidigare ålder.


Jag kan inte säga någon exakt ålder för denna tidpunkt utan jag tror att detta kanske utspelade sig runt år 1993-94 någon gång. Det var den tiden då allt var rosa, glatt, bekymmersfritt och jag var en blond liten glad tös.
Mina största idoler vann melodifestivalen -93 och jag var helt besatt av alla program som de var med, skivor inköptes av mig och min bror och för mig, då var Casper Janebrink världens snyggaste kille.
Med sitt blonda hår och raspiga röst fick han mina små smilgropar att bli så djupa att de nästan trängde in i hjärnan.

Detta var såklart under den period i livet då man lekte med dockor. Jag och min bästa vän Emma var ofta ute "på dansbanan" med våra små bebisar (som oftast hette Alexandra och Alexander, det blev ofta lite gnabb om vem som skulle ha namnen). Dansbanan bestod av en filt som låg framför hennes dörr till rummet, där turades vi om att stå och mima och sjunga inför den andre med bebisar. Om vi inte sjöng buggade vi och tränade inför skolan där vi mer än gärna ville visa upp våra skills inom buggen. Musiken som spelades hade sjukt stor variation (läs inte), Vikingarna med Christer Sjögren eller Arvingarna med Casper var det som skrålade ut genom CD spelaren/Kassetspelaren.
Efter vi hade varit på "dansbanan" drog vi ut vagnarna för den dagliga promenaden. Emma hade en röd, stel (enligt mig ascool) och jag hade en rosa/vit med blommor som man kunde "gunga" väldigt mkt. Vi tyckte mest om varandras vagnar så vi bytte oftast. Sen så tog vi våra barn till den stora parkeringen vid området "tunet" där vi bodde och ställde oss och väntade... och väntade.. och väntade... Till slut kom bussen som stannade där och jag minns speciellt en gång när en man steg av. En för oss helt okänd man och han kom fram och frågade vad vi gjorde.

Vi: Vi väntar... Mannen: Men vad väntar ni på då? Vi: Våra MÄN! Mannen: Jahaa, vilka är det då? Jag: Min heter Casper Janebrink, han är sångare i Arvingarna. Emma: Min heter Christer Sjögren, han är sångare i Vikingarna


Jag minns inte alls hur han reagerade på detta men en sak vet jag, hade det varit jag som var "mannen" idag hade jag nog aldrig slutat skratta.
Än idag har jag faktiskt största delen av Arvingarnas skivor någonstans i lådor, de har alltid kommit tillbaka och det är skönt att lyssna på dem än idag ibland. Mycket minnen och en STOR kärlek för dem kommer tillbaka.

De snyggaste männen i världen..






Emmas " man", Christer Sjögren, även han har åldrats lite sen dess.--->